I torsdagskväll var jag en lite stund i Runnaby och busade med barnbarnen.


Maja vill ha örtsalt på maten, barn gör inte som man säger utan som man gör...


Mille var glad över att få pyjamasen på sig(även om den var rosa/lila)


Vad är det som får ett barn att le? Att skratta med ögonen och munnen?
Är det lyckan? Är de att de ser att vi blir glada när de är glada? Vad tänker de?
De har inga ord bara känslor...... känner de lyckan och ler?


Isabella skrattar och ler, hon har inte orden i munnen, men har hon dem någonstans?
Bella skrattar ofta nu, och det är stort och mormor blir så lycklig. Ett leende är värt mer än tusen ord!

Glädjen och leendet finns även i ögonen!

När du Bella ler så ler hela min själ!!

Oj oj här var det bus i sängen och alla skrattade högt.....ljudet av skratt i Runnaby är det bästa som finns....


Jag vill oxå vara med och leka...tro inte att jag är bäbis och inte kan leka, säger Mille.


Vem var det som ramlade...jag måste hjälpa säger Maja.


Sedan blev det kamp, Maja ville ha lampan släckt, Bella ville ha lampan tänd......
Bella går dit och ställer sig och trycker in knappen och Maja försöker få bort handen..
vem vinner???

 
Jag fick avleda genom att gömma Bellas boll, det blev aktivitet i sängen med systrarna.
Det händer saker här mellan de två. Det är så spännande att se. Ibland blir Maja så stor och försöker vara storasyster fast hon är lillasyster. Maja är helt klart ett kristallbarn.


Lördagsmiddagen blev Ikea......far och son lika som bär....familjen karbon..


Ann följde med till Ikea.... vi skulle försöka hitta drapperier till jobbet.
Bella var glad och nöjd trots att hon fick sitta i sin vagn hela tiden. Det gick bra.

Jag träffade en gammal klasskompis i kön, han mindes inte mig från nian(måste verkligen ha blivit gammal...)
men vi pratade om vår mattelärare som han mindes väl.... och tro det eller ej efter en stund på Ikea så dök matteläraren upp...helt häftigt, väven är starkare än vad vi tror.....

Så så livet är spännande och mycket mer därtill!!!
I morgon blir en bra dag!

Söndag vilodagen!

Tack Ann för all hjälp idag!

Kram till er alla!

ps igår mötte jag Berguven för andra gången...herre gud så stor han är...
öga mot öga då känner man sig liten...

Berguv (Bubo bubo) är en fågelart i släktet Bubo och Europas största samt en av världens största ugglor. Den är en stannfågel, som förekommer i större delen av Europa och Asien. Den har en massiv kropp och ett påfallande kraftigt huvud med örontofsar. Ögonen är orangegula, fjäderdräkten mörkfläckig och bröst och mage är ljusare än ryggen. Den häckar främst i skogiga bergsområden, på klippöar och mer sällan i byggnader.


Berguven är 59–73 cm lång och dess vingspann är 138-170 cm.^[3] och väger 2-4 kilo. Den benämns ofta som världens största och tyngsta uggla men de ungefärligen jämnstora ostasiatiska arten

Utmärkande för berguven är dess tydliga örontofsar och orange iris, samt det stora huvudet och den yviga fjäderdräkten. Örontofsarna hålls lågt åt sidorna när uven är avspänd eller orolig, uppresta när uven ropar eller är upprörd. Örontofsarna syns inte när den flyger. I flykten, som är kraftig och stadig, kan den påminna om en stor vråk men till skillnad från vråkarna är berguvens vingar mer kupade i glidflykten. Bröstet är kraftigt svartstreckat ovanpå en gulbrun grundton. Magen är rostgul med smala, svarta streck. Ovansidan är mörkbrun och har grova fläckar samt en tvärvattring i svart. Vingen har ett svartvitt band. Strupen är vit och ses bara när fågeln ropar. Tarsen och klorna är grova.

Nykläckta ungar har en ljusgrå dundräkt. Denna dräkt ruggas och efter bara några veckor är deras fjäderdräkt nästan färdigbildad, dock är huvudet fortfarande beklätt med dun och de kan igenkännas genom sina relativt små tofsar.

Att möta Berguven betyder:
Lita till ditt hjärta..
Mina gåvor till dig är naturens medicin och helande....
Satsa på den naturliga vägen på hälsan...

Kan det bli bättre?

Första gången jag mötte honom var en regnig fullmåne kväll....
vi hade mist vår katt Lusten som bara försvann.....ingen förstod någonting.

Barnen blev ledsna och vi med. Pratade med en vän som hade en rödkatt (Lusten var röd) och vi åkte till andra sidan Hjälmaren för att hämta den röda katten.
Vi döte den nya katten till Trösten.quasimodo
När vi kom hem till Svenshyttan satt något stort på ett par stolpar, jag såg tydligt att det var något stort min första tanke var att det var
Quasimodo( från filmen Ringaren från Notredam) för varelsen såg ut som han hade en puckel på ryggen, men han satt lite snett...

Amanda hade gråtit hela vägen hem, hon bad till Gud att få veta vem som hade tagit Lusten ifrån oss(hon gillade inte Trösten alls)
Varelsen framför oss satt och stirrade rakt in i bilen med sina stora gula ögon, jag hörde i mina öron
- Det var jag.....sedan tog han sin vinge och den följde vår bilruta, det regnade och vindrutetorkarna var på, fjädrarna smattrade på rutan och vi skrek allihopa...

vi kom hem och googlade på varelsen och då kom vi fram till att det var Berguven, han jagar rävar och röda små saker.....ok han trodde att Lusten var en räv ...

Sedan dess har jag varit så stålt över att suttit öga med öga med den mäktiga fågeln. Min granne jägare sa att han hade alltid haft en önskan att få se Uven, men det hade han
inte fått gjort.....

Så igår när jag skulle till Svenshyttan och kom upp med bilen, då satt han där under vår stora gran, han var tvungen att komma ut på vägen där vi kom,
för att få luft under vingarna, han sprang mellan husen mot poolen och flög upp. Mamma var med i bilen och vi skrek rakt ut när han kom och ställde sig
mitt framför bilen, det tog även nu en lång stund innan jag fattade vad det var.... vi skrek rakt ut...först trodde jag det var ett troll...

En mäktig upplevelse.....det går bara inte beskriva. Jag blev glad och lycklig, men min stackars mor kunde inte sova .....

Men nu har vi mött Uven!