Köttproduktion orsakar större utsläpp än transportsektorn

För att fungera optimalt ska kroppen med jämna mellanrum tillföras näring och energi för att kunna fungera. Man kan säga att vår ämnesomsättning, alltså de biokemiska processer som pågår i kroppens celler, behöver det en god energikälla för att kunna fungera optimalt. Denna energi och näring får vi genom den mat vi äter. Näringsämnena behövs bl.a. för att bygga upp kroppens vävnad under uppväxten. Senare behöver man näringsämnen för att bl.a. ersätta gammal vävnad med ny.
Matsmältningssystemet ska bryta ned den mat vi äter, ta upp näringsämnena och göra sig av med de avfallsprodukter vi inte har användning av. De olika funktionerna sköts av flera olika matsmältningsorgan: Munnen, matstrupen, magen, bukspottskörteln, tolvfingertarmen, levern, gallblåsan, tunntarmen, tjocktarmen och ändtarmen.
Matsmältningen är en så komplicerad process, att tarmarna har ca. 100 miljoner nervceller, som är förbundna med hjärnan, men som sköter tarmfunktionerna oberoende av denna. Tamcellerna använder sig av samma signalsubstanser som hjärnan att kommunicera med.
Maten finfördelas i munnen med hjälp av tänderna och blandas med saliv som gör maten mera flytande, upplöser olika kemiska ämnen och omformar maten till en mjuk massa. Läppar och käkmuskler deltar i denna process, medan tungan är med till att älta maten och hålla den på plats. Därmed blir den jämnt tuggad och sväljrörelserna sätter igång.
Maten förs därefter genom matstrupen med hjälp av matstrupens muskelsammandragningar och leds vidare till magsäcken, där den blandas med magsyra som nedbryter näringsämnena. Här nedbryts stora proteiner till mindre kedjor av aminosyror (peptider och polypeptider). Denna nedbrytningsprocess fortsätter i tolvfingertarmen.
Också bukspottskörteln, gallblåsan och levern har viktiga matsmältningsfunktioner. Bukspottskörteln avsöndrar ett enzym i tolvfingertarmen, som tillsammans med galla medför att fettämnen - även kallat lipider - , stärkelse eller sockerämnen (kolhydrater) och äggviteämnen (proteiner) blir nedbrutna. Bukspottet är basiskt. Bukspottskörteln producerar flera hormoner: t.ex. insulin, som bl.a. främjar omvandlingen av glukos till glukogen i blodet, som härefter avlagras i muskler och lever samt glukagon, som verkar motsatt insulin och istället höjer blodsockret.
Levern är kroppens viktigaste organ för ämnesomsättningen. Här bildas nya kolhydrater, lipider och proteiner av de näringsämnen som matsmältningskanalen har upptagit. Levern bildar även enzymer, som deltar i att främja ämnesomsättningsprocesser. Levern har dessutom ett vitaminlager och en depåer av viktiga ämnen, t.ex. kolhydraten glukogen, som kroppen själv bildar och som frigörs efter behov. Musklerna behöver glukogen till energiämnesomsättningen. När glukogen nedbryts uppstår glukos, som avges till blodet och därmed förs runt i kroppen. Leverns glukogendepå har därför betydelse för blodsockerreguleringen.
Levern avsöndrar galla som består av bl.a. gallsalt och lecitin, och nedbryter fett genom att samla matens nedbrutna lipider i mycket små fettkulor som härefter kan upptas genom tarmslemhinnan. Galla samlas i gallblåsan och töms därefter ut i tolvfingertarmen. Lecitintillskott kan vara nyttigt för personer med dålig tolerans för fettämnen. Levern är också en avgiftningscentral: Avfallsämnen, gifter och medicin blandas med ämnen i levern, som gör att de kan nedbrytas. T.ex. nedbryts alkohol bara i levern.
Gallsyror, kolesterol och en del könshormoner utsöndras via gallan till tarmen, och en del lämnar kroppen med avföringen. Obalans i tarmsystemet kan leda till stora förluster av tex. könshormon, som östrogen, vilket då reduceras mer än vad som är nyttigt. Detta kan medföra risk för infektioner och andra allvarliga sjukdomar.
Vatten och en del näringssalter från maten kan upptas direkt i tunntarmen, men en stor del av matens molekyler är så stora, att en kemisk nedbrytning är nödvändig. Vuxna männskor producerar 8-10 liter matsmältningsvätska - saliv, bukspott, galla, saltsyra och tarmsaft - per dygn, för att maten ska kunna brytas ned och passera genommag-tarmslemhinnan.
Matsmältningskörtlarnas enzymer medverkar till att maten bryts ned till kemiska beståndsdelar, som kan upptas i tunntarmsväggen och gå vidare till blodet. I magsäcken slemhinna finns omkring 5 miljoner pyttesmå körtlar. Genom dessas fina ventiler avsöndras bl.a. matsmältningsenzymet pepsin i lämpliga mängder.
Mag-tarmslemhinnan som täcker matsmältningskanalen är 9-10 meters lång, och förnyar sig själv ca. var fjärde dag. Matsmältningskanalens vägg har en "slät" muskulatur, den är alltså inte är randig som skelettmuskulaturen. Med hjälp av den glatta muskulaturen pressas maten vidare, och maten blandas. Den glatta muskulaturen är inte viljestyrd.
I tunntarmen avslutas sönderdelningen av maten. Tunntarmens slemhinna innehåller otaliga mängder tarmludd (tarmvilli), som uppsuger näringsämnena till tunntarmens väggar. Det mesta av vattnet i det efter hand tunnflytande tarminnehållet upptas i tjocktarmen, varefter bara avfallsprodukter finns kvar, som leds vidare till ändtarmen. Avföringsbehovet gör sig påmint när ändtarmen är fylld och kroppen gör sig av med avföringen.
När vi äter
Avsöndringen av magsafter ökar när vi har god matlust eller är hungriga. Om vi däremot tvingar i oss mat utan aptit, smälter vi också maten dåligt. Matens utseende och inte minst att maten är välsmakande är viktigt för salivutsöndringen, som är viktigt för matsmältningen.
Matsmältning och psyke
Vårt psykiska tillstånd är också av stor vikt för matsmältningen; Stress, nervositet och förälskelse kan påverka aptiten och matsmältningen. Dåligt humör sänker generellt aptiten, eftersom magsaftsutsöndringen därmed sänks. Det motsatta fenomenet tröstätande handlar ofta om en blandning av beroende, näringsämnesbrist, vana och psykiska problem. (Se också Anorexi och Bulimi).
Om man - p.g.a. jäkt, stress eller bara dålig vana - inte tuggar maten tillräckligt grundligt eller sväljer för stora bitar åt gången, blir maten inte ordentligt smält. Matsmältningsbesvär kan även börja i munhålan, där dåligt fungerande tänder, dålig bitfunktion eller att tänder saknas är omständigheter som kan medföra att maten inte ordentligt tuggad. (Se också Stress).
För varm eller för kall mat kan medföra magslemhinnekatarr, som om den blir kronisk kan utvecklas till magsår. Några forskare har uppmärksammat att om man allt för ofta äter mycket varm mat och dricker heta drycker, kan det öka risken för cancer i matstrupen. (Se också Magsår och Cancer).
Enzymer
Matsmältningssekreten innehåller alltså organiska ämnen - proteaser - som främjar den kemiska matsmältningsprocessen och nedbrytningen av proteiner. I vissa fall samverkar enzymerna, så att ett enzym börjar verka först när ett annat enzym har påbörjat nedbrytningen av näringsämnen. Den sura magsaften främjar enzymernas effekt, liksom även flera mineralsalter. Även en del vitaminer hjälper enzymerna, varför de kallas coenzymer. Kroppens enzymproduktion minskar dock med åldern.
Enzymet amylas i saliven nedbryter stärkelse (kolhydrat) och magsaftens enzymer verkar nedbrytande på proteiner.
Bukspottets enzymer - hjälpt av galla och tarmsaft - nedbryter kolhydrater (t.ex. socker) med hjälp av bl.a. enzymet amylas. Fettämnen nedbryts med hjälp av enzymet lipas. Proteiner nedbryts med hjälp av bl.a. enzymet trypsinogen och chymotrypsinogen som bildas som förstadier i bukspottskörteln, men som först aktiveras i tunntarmen.
Maten blandas - eller ältas - hela tiden, så enzymernas kan verka på alla näringsämnen i maten. Peptidas-enzymerna spjälkar de hormonliknande peptiderna, som är uppbyggda av aminosyror. Matsmältningsenzymet pepsin fungerar bara om det finns tillräckligt med saltsyra (magsyra). En nedsatt produktion av matsmältningsenzymer medför att nedbrytningen - matsmältningen - inte sker optimalt, vilket på längre sikt kan ge sjukdommar. Enzymproduktionen är beroende av många mikronäringsämnen, bl.a. av vitamin B6.

Många hälsosamma och oförarbetade livsmedel innehåller själva en rad enzymer som aktiveras när man äter dem och som därmed avlastar kroppens enzymproducerande körtlar. Uppvärmning och annat industiellt förarbete kan dock typiskt neutralisera matens naturliga enzyminnehåll.
Magsyra
Slemhinnan i magsäcken bildar magsyra, som består av stark saltsyra som bildas av klor från blodets saltinnehåll. Magsyra skadar - under normala omständigheter - inte slemhinnecellerna.
Magsyran ansvarar för att maten smälts. Magsäckens syrainnehåll kan döda bakterier, flagellater och inälvsmask. Första etappen av proteinsmältningen utförs av magsyran. Denna process är beroende av en tillräcklig mängd av mineralet zink.
Aptit, lukten, smaken och synen av mat sätter igång magsyraproduktionen. Sinnesintrycken går från hjärnan till slemhinnecellerna i magsäcken via vagusnerven. Magsäcken frigör ämnet histamin, som är magsyrans viktigaste igångsättare.
När maten kommer till magsäcken, stimulerar den magsäckens slemhinna kemiskt och mekaniskt genom att utvidga magsäcken. Proteinerna i maten sätter igång gastrinet, ett hormonliknande ämne som stimulerar syrabildningen. När maten kommer till den översta delen av tunntarmen blir gastrinet och andra hormonliknande ämnen (t.ex. peptider) stimulerade, vilket sporrar syraproduktionen.
Magsyran bryter ner maten tillsammans med matsmältningsenzymet pepsin. Maten går vidare ned i tolvfingertarmen och vidare till tunntarmen, där gallsyror och matsmältningsenzymer från bukspottskörteln och tunntarmen tar hand om den fortsatta nedbrytningen. Pepsin bildas genom att magsyran spjälkar förstadier - pepsinogener - till aktivt pepsin.
Magsyra och pepsin kan - om det inte finns tillräckligt med slem - nedbryta, dvs. etsa, slemhinnan så att den får sår. Magsäckens slemhinneceller är viktiga för slemhinnans försvar. Slembildningen stimuleras av vagusnerven och mekaniska och kemiska påverkningar. Magsaften innehåller också slem. Slemlagret förnyas hela tiden. Det fungerar som en barriär mot pepsin och magsyra. Magsäckens celler bildar syraneutraliserande bikarbonat som sänds ut i detta magslem.
Under normala omständigheter kan magsyran inte tränga igenom slemlagret, men barriären kan brytas ner av bl.a. acetylsalicylsyra, alkohol och gallsyror, så att syran kan tränga ned till slemhinnan och orsaka skada. Om cellerna blir skadade så frigörs histamin, som ökar syrabildningen och skadar slemhinnan ytterligare. Detta kan resultera i sår och blödningar från skadade blodkärl.
Dåligt blodomlopp i magsäckens vägg kan också bidra till skador.
Underskott av eller brist på magsyra i magsäcken gör att maten inte ombildas så att tarmen kan uppta den. För lite magsyra medför att för många mikroskopiska svampar överlever passagen genom magen. (Se Candidiasis, Parasiter och
Svampinfektioner)
Symptomen på för mycket och på för lite magsyra kan lätt förväxlas, då de i stort sett är de samma: halsbränna, en brännande känsla i bröstet, magsmärtor, matsmältningssvårigheter, sura uppstötningar och tarmluft. Detta fenomen beror på att kroppen - vid för lite magsyra - försöker kompensera genom att mobilisera andra organiska syror som kan ersätta magsyran. Detta misstolkas ofta som för mycket magsyra, varför många människor tar syraneutraliserande läkemedel som tar kål på den sista resten magsyra och naturligtvis bara ökar matsmältningsproblemen.
Magsäckens saltsyraproduktion avtar vanligtvis när man blir äldre. Zinknivån faller proportionerligt, och det resulterar i försämrad matsmältning. Många, speciellt kvinnor över 35 år, äldre människor och personer med ledsymptom och astmaeksem, rökare och personer med blodsockerproblem, producerar för lite magsyra. Många livsmedelsintoleranser och kroniska sjukdomar börjar med en dålig matsmältning, vars orsak kan vara en for liten produktion av magsyra, enzymer eller mjölksyrabakterier.
Alkohol, aspirin, kaffe och te irriterar tarmväggen, och koncentrerade proteinhaltiga matvaror som kött, fisk och ägg ökar syraproduktionen och kan därmed skapa problem hos personer som har för mycket magsyra. Basiska mineraler som kalcium och magnesium kan neutralisera en överdriven syraproduktion. (Se Magsyreproblem).
Tarmbakterier
Mag-tarmbakterierna är livsviktiga för matsmältningskanalens jämvikt och hälsa. 300 olika bakteriestammar och andra mikroorganismer som är individuellt sammansatta i varje människa, upprätthåller tarmens välmående. I tjocktarmen finns flest bakteriekulturer. I tarmsystemet finns 10 gånger så många bakterier som kroppsceller, vilket säger något om bakteriernas stora betydelse för hälsan.
Om man inte äter något på flera dagar - t.ex. under en fasta - finns endast små mängder mikroorganismer i magen. De ökar i antal i samband med måltid.
I magsäcken överlever bara få bakterier p.g.a. magsyran. I tjock- och tunntarmen förökar de överlevande bakterierna sig. De dominerande bakteriekulturerna är de onyttiga bakteroiderna och de nyttiga bifido. Det är mest bakterioider, bifidobakterier, enterobakterier och streptokocker, som kommer från maten och munnen.
Tarmflorans bakterieinnehåll varierar med åldern; bifidobakterier minskar mot slutet av livet.
Nyttiga bakterier (bifido)
Bryter ner födan genom jäsning (fermentation), där det bildas ättikssyra, mjölksyra och smörsyra, som gör tarmmiljön surare. Nyttiga bakterietyper, som t.ex. acidophilus, bifidum, lactis, ramnosus och thermophilus, är nödvändiga för en välfungerande tarmflora. De täcker och beskyddar tarmväggen och sänker förekomsten av giftämnen, kallade endotoxiner. Endotoxiner finns i hälsoskadliga bakterier och frigörs när bakterierna dör.
De nyttiga bifidobakterierna neutraliserar giftiga slaggprodukter genom att höja tarmens surhetsgrad, hämma förruttnelsebakteriernas växt, minska produktionen av slagg och sänka tarmens absorbering av slagg så att det avlägsnas med avföringen.
Förruttnelsebakterier (bakteroider)
Är clostridier, colibakterier, enterobacter och entokocker som nedbryter födan genom olika förruttnelseprocesser, vid vilka det bildas kvävehaltiga slaggprodukter. De är skadliga för människan och kan breda ut sig till kroppens vävnad, efter att de absorberats i tarmen. Ju flera de är desto mer problematiska kan de vara, då de utvecklar ämnesomsättningsprodukter och ämnen med hormonliknande effekt. Trög tarmrörelse kan leda till förstoppning och kan medföra att tarminnehållet börjar ruttna.
Olika enzymer bidrar till att öka de giftiga slaggprodukterna. Förruttnelsebakterier framkallar inte nödvändigtvis sjukdom hos människor med en sund tarmflora. Det beror dels på att det bildas färre av dem och dels på att de hålls i schack av tarmens naturliga bakterieflora.
Överdrivet intag av "korta" kolhydrater (socker), animaliska proteiner (kött), kaffe samt för lite fiber i kosten kan medföra tarmobalans, där de skadliga bakterierna påverkar immunsystemet och blir orsak till sjukdomar i hud, leder, körtlar, tarm, vävnad och ögon.
De skadliga förruttnelsebakteriernas växt främjas av:

• För mycket animaliskt protein, dvs. kött, i kosten.
• För mycket kaffe. Det ökar bakteriebeståndet med 100%.
• För lite kostfiber (frukt och grönt) i kosten.
• För mycket socker. Det främjar jäsningsprocesser i tarmen.
• För mycket färdigmat tillsatt konserveringsmedel/tillsattsämnen.
• Tillskott av oorganiska järnpreparat.
• Antibiotika. Det tar kål på tarmens sunda bakterieflora.
• Kemo- och strålterapi.
• Fluortandkräm (som sväljs).
• Psykiska stresstillstånd.

Matsmältningsbesvär (dyspepsi)
Betecknar besvär från matsmältningskanalens översta del. Besvär med matsmältningen uppstår vanligtvis hos de flesta människor någon gång i livet. En del får problem efter att ha ätit för mycket mat på en gång eller för snabbt. Vissa livsmedel och viss medicin kan förorsaka matsmältningsproblem och för mycket tarmluft.
Det kan uppstå problem om man äter mat som man inte tål, inte kan smälta eller har svårt att bli av med. (Se Födoämnesallergi, Födoämnesintolerans, Förstoppning och Glutenintolerans).
Gravida kvinnor, överviktiga och stressade personer samt äldre människor kan få matsmältningsbesvär. Ångestfyllda och nedtryckta personer, storrökare, narkomaner, personer med alkoholproblem och patienter som tar (etsande) medicin en längre tid löper också risk för att få problem med matsmältningen. (Se ev. också Alkoholism, Graviditetsproblem, Övervikt, Rökning och Stress).
Matsmältning och sjukdom
Mer långvariga matsmältningsbesvär kan leda till sjukdomar och vice versa. Några av de många symptomen är: Avföringssmärtor, aptitlöshet, blod i urinen, blödning från ändtarmen, rapning, kladdig avföring, diarré, gulgrå hud, halsbränna, huvudvärk, hård mage, kramper, illamående, lös mage, bristande matsmältning, kurrande mage, magont, uppkastning, svullenhet, uppstötningar, röda händer, smärtanfall, yrsel, besvär med att svälja, tarmluft, återvändande dålig andedräkt, trög mage, trötthet, känsla av tyngdhet i kroppen, uteblivna toalettbesök, utmattning, utspänd mage, viktförlust och vätskeansamlingar.
Många av de beskrivna symptomen kan vara tecken på mer "vanliga" problem som brock, förstoppning, födoämnesintolerans, hemmorojder, matförgiftning, magkatarr, magsår, irriterad tjocktarm, gallsten, sår på tjocktarmen eller tjocktarmsinflammation och andra inflammationer, bl.a. i matstrupen, gallblåsan, gallgångarna och tunntarmen.
Sjukdomar där immunförsvaret inte fungerar riktigt, t.ex. födoämnesallergier och -intoleranser, kan vara tecken på en tarmflora i obalans. Även eksem, nässelfeber och migrän där kosten är utlösande faktor, kan ha samma orsak. Dessutom kan ledbesvär och andra inflammatoriska tillstånd vara relaterade till tarmobalanser.
Symptom som förstoppning, blödningar, långvariga diarréer och smärtor bör tas på allvar, då det kan vara tecken på mer allvarliga sjukdomar som:
Blodförgiftning, bukhinneinflammation (peritonitis), Crohn's sjukdom, blodpropp i tarmkärlen (mesenterialtrombose), blödande magsår, glutenintolerans, leverinflammation, leverpåverkan, malabsorption, perforerad tarm, skrumplever (levercirrose), tarmförträngningar, tarmstopp, tarmutbuktning, tarmvred (ileus), svulster p.g.a. olika cancersjukdomar i t.ex. matstrupe (neopl. mal. oesophagi), mage (neoplasma malignum ventriculi), bukspottskörtel (neopl. malig. pancreatis) och tjocktarm (neopl. mal. coli) samt undernäring. (Se ev. under de respektive hälsoproblemen).
Matsmältningsrelaterade sjukdomar
Allergier
Kan bl.a. bero på nedsatt avgiftningskapacitet i levern och en perforerad tarm. Allergin kan också bero på skadlig kemi i vardagen. Speciellt om den är kombinerad med dåliga matvanor, brist på näringsämnen och motion. Både diarré och förstoppning kan vara allergisymptom. (Se Allergi).
Inflammationer
Inflammation i matstrupen (oesophagitis, esofagit) är vanligtvis ofarlig. Akuta inflammationer i tunntarmen - även kallat akut tunntarmskatarr (enteritis acuta) - kan bero på bakterier och virus. Symptomen är diarré, magsmärtor i anfall och temperaturhöjning. Blindtarmsinflammation (appendicitis acuta) förorsakar smärtor och ömhet i höger sida av buken, utebliven avföring, illamående, låg feber och kräkningar. Vid misstanke om inflammation i blindtarmen opereras blindtarmen snabbt bort. (Se Inflammation/Infektion).
Candida albicans
Jästsvampen candida finns naturligt i tarmsystemet och ingår i ett fint samspel med nyttiga tarmbakterier och hålls nere av mikroorganismer. Men om tarmen innehåller fel typ av bakterier kan svampar växa ohämmat. En kost rik på jäst, socker och mjölkprodukter kan ytterligare förvärra problemet då candidasvamparna trivs med denna kost. Det skadar tarmen och medför tämligen många allvarliga symptom och följdsjukdomar.
Överdriven användning av antibiotika, kortisonbehandling, för mycket socker, fel kost, p-piller eller tungmetallbelastning kan resultera i en svampväxt som till sist perforerar tarmen. Det kan ha till följd att partiklar från tarmen, som normalt skulle ha förts ut med avföringen, i stället tränger in i blodet. Immunförsvaret överväldigas av de många främmande kropparna och det leder till allergi m.m. När candidasvampen växer, blir man sugen på just det svampen lever av, nämligen sötsaker, vitt jäst bröd, mjölkprodukter och alkohol. (Se Candidiasis under Hälsoproblem och Svampar nedanför).
Diarré
Diarré är inte i sig en sjukdom, utan ett tecken på kroppsbelastningar som annorlunda mat, bakterie-, parasit-, svamp- och virusinfektioner, olika förgiftningar, biverkningar av medicin, fysisk och psykisk stress eller en reaktion på tidsskillnader från längre resor. I förbindelse med resor kan diarré också bero på en matinfektion från bakterier eller p.g.a. virus, som kan spridas epidemiskt. (Se Diarré och Tunn mage, Bakterieinfektioner allmänt, Inälvsmask, Parasiter, Svampinfektioner och Virusinfektion).
Divertiklar (diverticulum)
Försvagade ställen i tarmväggen kan ge efter för tryck från mat och tarmluft och bilda fickor där maten blir liggande. Både mat och avföring kan ligga och ruttna i sådana utbuktningar, var vid inflammation, divertikulitis och magsmärtor kan uppstå. Det handlar oftast om många, små divertiklar. Forruttnelsebakterier, som trivs i dessa divertiklar, producerar giftämnen som kan leda till många olika besvär. De flesta tarmdivertiklar sitter i tjocktarmen. De kan också uppstå i matstrupe, magsäck och tunntarm. Symptomen är bl.a. dålig andedräkt. (Se Divertiklar).
Eksem
Överkänslighetsreaktioner som allergiska eksem kan bero på överkänslighet mot bl.a. tillsatsämnen i mat. En hel del personer med allergiska symptom har problem med att uppta och omvandla livsviktiga (essentiella) fettsyror - n3 och n6. (Se Eksem).
Förstopping
Om avföring blir för länge kvar i tarmsystemet så förändras bakteriefloran. Jäsning uppstår och giftiga gaser utvecklas och tränger in i blodet, och kroppen blir på detta sätt förgiftad. Kronisk förstopping med förgiftningssymptom är avföring 1 gång i veckan, aptitlöshet, dålig andedräkt, huvudvärk, irritabilitet, mag- och muskelsmärtor, kräkningar och ev. yrsel.
Kaffe innehåller bl.a. några starka enzymgift som blockerar de B-vitaminer som ser till att hålla tarmen i naturlig rörelse. En del påpekar också att kaffets vattendrivande effekt gör att tarmen efter kaffedrickning töms på vatten, så att förstoppning lättare uppstår. (Se Förstoppning).
Födoämnesintolerans
Vete, mjölkprodukter, grönsaker från potatisväxtfamiljen (aubergine, potatis, paprika, tomat och tobak), soja och ägg är de födoämnen som vållar mest problem med överkänslighet. (Se Födoämnesintolerans).
Föllings sjukdom (PKU)/Fenylketonuri
Sjukdomen är medfödd och mycket sällsynt. Den beror på enzymbortfall eller brist på enzymet fenylalanin hydroxylas, som ombildar aminosyran fenylalanin till tyrosin. Näringsterapeutisk behandling under uppväxten - och förminskning av fenylalaninintagning - räddar många barn från mental och fysisk sjukdom och tidig död. (Se Föllings sjukdom).
Glutenintolerans (celiaki)
Är en ärftlig ämnesomsättningsstörning, där tunntarmens slemhinna irriteras av proteinet gliadin, som är en del av proteinkomplexet gluten. Hos glutenintoleranta förändras tarmslemhinnan när den kommer i kontakt med gliadin, tarmhåren lägger sig ned och tarmväggen blir slät, så att de utväxter (tarmvilli) som normalt finns på tarmslemhinnan försvinner. Det sänker eller förstör tarmens förmåga att uppta matens näringsämnen. Celiaki kan bl.a. medföra födoämnesallergier, vitamin- och mineralbrist, infektioner, benskörhet, leversjukdom samt ett försvagat immunsystem. Perforeringar i tarmen kan dessutom medföre multiallergi. (Se Glutenintolerans).
Halsbränna
Är ett rätt så utbrett problem, som beror på att magsyra och -saft tränger upp i matstrupen p.g.a. en dåligt fungerande slutmuskel mellan matstrupen och magsäcken, ibland förvärrat av matstupsbrock, vilket är en utpåsning på matstrupen. (Se Halsbränna).
Irritationer
Akut irritation i magsäcken (gastroenteritis acuta) och i tjocktarmen (enterocolitis acuta) ger symptom som illamående, diarré, magont, temperaturhöjning och kräkningar. (Se också Tjocktarmskatarr nedanför samt under Hälsoproblem).
Matförgiftning/Magförgiftning
Bakterier i maten kan medföra lättare till svårare magbesvär - t.o.m. dödsfall. Det kan vara campylobacter, colibakterier, listeria, korvförgiftning och salmonella. Många blir mycket sjuka av en magförgiftning, om tarmens funktion är nedsatt p.g.a. t.ex. mindre eller större förstoppning. Det kan få allvarliga följder om tarmen är trög eller alls inte fungerar, eller om man inte kan kasta upp så att kroppen blir tvungen att behålla gifterna i sig.
Matförgifning - lektiner
Lektiner är en speciell grupp proteiner som finns i nästan all mat och på ytan av våra celler. En del är nyttiga för oss, medan andra kan vara mer eller mindre giftiga allt efter typ och bearbetning. Vårt immunförsvar beskyddar oss mot en del skadliga lektiner. Men en del av de lektiner vi intar upptas i blodådrorna, där de reagerar genom att ödelägga röda och vita blodkroppar. Lektinerna får blodets celler att klumpas ihop, vilket kan medföra fettdepåer, immunreaktioner, födoämnesintoleranser, cancer, vävnadsskador och andra mycket allvarliga sjukdomar. Man kan t.ex. få en lektinförgiftning om man äter råa eller otillräckligt kokta bönor. Bönlektinerna blir dock destruerade vid blötläggning och kokning. Också tomaters lektiner är kända för att vara aggressiva och de förstärks vid värmebehandling.
Malabsorption
Betyder nedsatt upptagning av en eller flera av matens beståndsdelar, vilket sker vid många tarmsjukdomar. Det kan vara en specifik malabsorption av ett enskilt ämne i maten, t.ex. ett vitamin eller en såkallad diffus malabsorption, där flera näringsämnen, proteiner, salter eller vitaminer inte blir uppsugna från tarmen.
Digestiv malabsorption beror på att maten inte nedbryts tillräckligt för att kunna upptas av tarmens slemhinneceller, för att matsmältningssekret, så som galla eller bukspott, saknas. Malabsorption kan också bero på en defekt i tunntarmens slemhinneceller, för att dessa inte är i stånd att uppsuga näringsämnen. Symptom är diarré, trötthet och olika vitaminbristsymptom.
En del färg- och tillsatsämnen samt konserveringsmedel irriterar tarmen, som skyddar sig genom att bilda slem. Om tarmen fortsatt blir tvungen att bilda slem, och blandas detta slem med mjöl, ost, sockerämnen m.m., kan en seg beläggning på tarmväggen uppstå, som formas som ett rör inne i tarmen. Det kan leda till att maten till sist bara rör sig inne i detta "tarmrör" och inte får kontakt med tarmväggen, varpå maten inte alls smälts och kroppen inte får näringsämnen tillfört från maten.
Symptom är diarré, magont och viktförlust. Speciellt utsatta är personer med allvarliga, långvariga och kroniska sjukdomar, sängliggande, operationspatienter, äldre människor och personer som i längre tid har diarréer eller ofta kräks.
Exempel är:

• Kraftiga diarréer, där kroppen förlorar stora mängder vatten och salter.
• Fettdiarré som visar sig vid flera tunntarmssjukdomar.
• Födoämnesallergier.
• Glutenintolerans som leder till fettdiarré.
• Irritation i magsäcken (gastroenteritis acuta).
• Laktosmalabsorption, där man har brist på enzymet laktas, som skall spjälka laktoset.
• Perniciös anemi, där kroppen har brist på B12-vitamin.
• För lite tunntarm (tunntarmsresektion) efter tarmoperationer.
• Tropiska sjukdomar med fettdiarré.
• (Se även Undervikt).

Bristsjukdomar
Alkoholmissbrukare, personer som lever av skräpmat eller för ensidig kost samt personer som ofta fastar riskerar att utveckla brister på viktiga näringsämnen. Hos gravida och ammande kvinnor kan brist på näringsämnen som t.ex. vitaminer och mineraler uppstå, då de har ett ökat behov av dessa under graviditeten och amningsperioden. (Se Alkoholism, Anorexi, Bulimi och Graviditetsproblem).
Magkatarr (gastritis)
Kan bero på infektion eller etsning med alkohol, acetylsyrahaltig medicin eller annan lokalirriterande medicin. Symptomen är illamående, uppkastning och smärtor i den översta del av buken, men man kan också vara nästan symptomfri. Kronisk magkatarr ökar risken för magcancer.
Magsår (ulcus ventriculi)
Sår i magsäcken eller i tolvfingertarmen beror på nedsatt modståndskraft mot magsyra och matsmältningsenzymet pepsin i slemhinnan i magsäcken, och / eller en infektion med bakterien Helicobacter pylori.
Normalt kan magsyran inte tränga igenom slemlagret, men slemlagret kan nedbrytas av gallsyror, acetylsalicylsyra, alkohol och milda organiska syrar, varför syran kan tränga ned i slemhinnan och skada den. Om cellerne skadas frigörs mera histamin, vilket ökar syrabildningen som kan skada slemhinnan ytterligare med sårbildning och blödning från skadade blodkärl. Ett dåligt blodomlopp i magsäckens vägg kan också medverka till skador. (Se även Magsår och Bakterieinfektioner allmänt).
Migrän (hemikrani)
Tarmtröghet och förstoppning kan vara en orsak till migrän. Dessutom kan födoämnesallergier och för lågt blodsocker utlösa migrän. Också olika födoämnen är kända för att provocera åkomman: Alkohol (rödvin), citrusfrukter, choklad, jäst, kaffe p.g.a. kaffets tyramininnehåll samt ost. (Se Migrän).
Nässelfeber (urticaria)
Några former av nässelfeber kan bero på tarmobalans och överkänslighet mot livsmedel, t.ex. skaldjur och frukt samt mögel eller mögelsvampar. (Se Nässelfeber).
Övervikt
Om man som överviktig har svårt att gå ned i vikt, bör man vara uppmärksam på oanade allergier och födoämnesintoleranser. Kroppsfett som angrips av fria syreradikaler härsknar vilket skapar skadeverkningar i hela kroppen. Regelbundna bantningskurer kan öka risken för njursten och övervikt ökar risken för gallsten, sockersjuka och flera andra allvarliga sjukdomar. (Se Övervikt).
Parasiter
Är mikroskopiska snyltare som lever i eller på andra organismer och närs av dem. De invändiga parasiterna (endoparasitter) är amöbor, flagellater, mask och protozoer. Parasitinfektioner medför många olika symptom och följdsjukdomar, allt efter vilka parasiter det är tal om. Vanliga symptom är diarréer, huvudvärk, magont och feber. (Se Parasiter).
Läckande tarm - Leaky Gut Syndrome (LGS)
Betecknar en patologisk genomträngning i tarmväggen. Skylldes tarminflammation eller svamp som växer ohämmat i tarmen kan, om den slagit rot, perforera tarmen varmed ej nedbrutna proteinämnen m.m. tränger ut i blodet och överbelastar immunsystemet. På detta sätt kan en dålig matsmältning leda till immunologiska åkommor. (Se Livsmedelsintolerans, Candidiasis och Svampinfektioner).
Psykiska eller mentala problem
Depressivitet, obalans, bristande koncentrationsförmåga m.m. kan i vissa fall bero på allergier, fel kost och förgiftning, vilkas orsak är mag-tarmobalans eller matförgiftning. (Se Kvicksilverförgiftning, Matförgiftning och Tungmetallförgiftning).
Ätstörningar
Olika former av ätstörningar kan också leda till mag-tarmobalanser och åkommor som magsår, tarmkatarr samt allvarligare tillstånd om patienten inte får hjälp. (Se Anorexi och Bulimi)
Svamp
Man kan bli infekterad av många olika svampar. Mögelsvampar finns överallt i den naturliga miljön och alla människor har olika svampar i sina tarmsystem. Om tarmfloran är i balans och om det finns många nyttiga bifidobakterier, har svamparna svårare att perforera tarmens väggar.
De viktigaste svampfamiljer är: Aspergillus (och toxinet aflatoxin), candida, fusarium och penicillum, som alla är kända för att kunna skapa eller förvärra allergier, förorsaka cancer och försvaga immunförsvaret.
Hälsoskadliga svampars ämnesomsättningsprodukter heter mykotoxiner. De är något av det mest giftiga som finns. Från mag-tarmkanalen upptas de i blodet och cirkulerar till alla celler. De är involverade i många sjukdomsprocesser. (Se Candidiasis och
Svampinfektioner)
Tjocktarmskatarr (colitis)
Är en irritation av tjocktarmens slemhinna, som bl.a. kan ge diarré, förstoppning, magont, svullenhet och tarmluft. Irritationen kan bl.a. bero på fel kost, brist på fiber, födoämnesintolerans och olika infektioner. (Se Tjocktarmskatarr).
Undervikt
Många äldre och unge människor lider av fel näring eller direkt undernäring. Det resulterar i att de blir för smala, trötta eller t.o.m. utmattade. Psykiska problem och stress kan dessutom minska aptiten. (Se Anorexi, Aptitlöshet, Bulimi, Stress, Trötthet och Undervikt).
Kostens allmänna betydelse
Alle levande väsen behöver energi. Denna energi kommer ursprungligen från den varma solen. Plantor och bakterier är direkt i stånd att uppta solenergi och binda denna energi i sammansatta kemiska ämnen. Djur och människor intar denna energi genom växt- och djurföda i form av kemisk energi från maten. Den energi som produceras från även en liten mängd mat, levererar kraft till många osynliga processer som gör det möjligt för oss att utföra aktivitet och sörjer för värmen i kroppen. Det har stor betydelse för energiproduktionen och ens generella hälsa, vilken kost man intar.
Människan har genom miljoner år ätit en övervägande vegetarisk och varierad kost bestående av bladgrönsaker, baljväxter, rötter, frön, nötter, rotsaker och groddar, med lite fisk och kött ibland. Det mänskliga matsmältningssystemet är rätt så avancerat och snabbfungerande. Det producerar en hel del olika enzymer som kan behandla lättare smältlig mat, t.ex. färska blad, frukt och många grönsaker.
Frukt är en effektiv källa till snabb energi, då frukt inte kräver lång smältning. När man äter frukt behöver man dock hormoner och enzymer till att nedbryta frukternas enkla kolhydrater. Det tar frukt ca. en halv timme att passera magsäcken, medan koncentrerat protein behöver 2-3 timmar. För att smälta koncentrerat protein som fisk, kött och ägg, ska kroppen kunna bilda store mängder proteinspjälkande enzymer och magsyra.
En del frukter jäser snabbt vid mogning: Jordgubbar, körsbär och andra bär, persika, mango, melon, papaja och päron. Äter man en snabbjäsande frukt och sedan en bit kött kommer maten snabbt att ruttna i tarmarna. En del kostexperter rekommenderar att snabbjäsande frukt bara äts mellan måltider.
Syra och bas
När mat bryts ner i matsmältningssystemet kvarlämnas några ämnen som kan påverka kroppens syra-basbalans. Beroende på dessa (avfalls) ämnens kemiska sammansättning, kallas livsmedel för antingen syra- eller basbildande. Blodets syra-basbalans påverkas av många faktorer. Maten ingår i ämnesomsättningen och syror utvecklas och blir igen neutraliserade av basiska mineralsalter.
I stort sett alla färska baljväxter, frukter och grönsaker innehåller stora mängder av de basiska mineralsalterna kalcium, kalium, magnesium och natrium, som påverkar i basisk riktning. Dock verkar sparris, krasse, hästbönor, oliver, senap och vaxbönor syrabildande. Många födoämnen, speciellt animaliska, innehåller ofta en hel del fosfor, klor, kväve och svavel, som verkar syrabildande och därför gör den inre miljön surare.
Personer som t.ex. äter mycket kött, ost, oliver och ägg samt rökare riskerar att få ett högt syrainnehåll i blodet (syradominans). De har en tendens att bli mer irritabla, känsliga, trötta och lider ofta av för mycket magsyra, sömnproblem, smärtor och ömhet i kroppen samt magkatarr. (Se även Magsyreproblem).